Magdalenas kamp mot leukemi - Magdalenina borba protiv leukemije

Idag var vi på läkarebesök i Lund. Det är alltid så tungt att komma ditt, det är många minen som man har och ska ha alltid. Så fort kommer jag in på avd.64 känner jag både stor glädje och stor sorg. Glädje därför att man har Magdalena i famnen pigg och glad efter allt, glädje att man träffar personalen som kämpade för Magdalenas liv och var med oss när vi tänkte att vi klarar inte alla situationer som vi hade, personalen som har leende för alla oss när vi tänker att livet är mörkt och jobbigt, personalen som man har alltid i sitt hjärta, personalen som jag brukar kalla vårt familj. Tack att ni finns, utan er skulle vi inte klara våra jobbiga stunder.

Sorg när tänkarna kommer tillbacka på dom dagar när Magdalena var nära död och kämpade för sitt liv, när man tänker på alla dom som man träffade där och nu är dom inte med oss längre, jag önskar varje gång att dom kommer ut från sina rum och hälsar på, jag saknar så mycket lilla Sara som skrattade i köket och kastade mat på golvet, lilla Blerta som var mest i sitt rum och kämpade för sitt liv, Alfons föräldrar och syskon som man brukade träffa i korridoren och då viste man att han lever och kämpar vidare.

Det är så många nya barn där, nya oroliga föräldrar som man känner inte.

Magdalena var glad och visade till alla sin nya klänning, pratade åt dom på sitt språk.

Sedan gick vi på läkare undersökning och allt var bra. Efter det har dom tagit blodprov som vi fick inte svar på och måste ringa imorgon att kolla det.

Det är så fint känsla när man få svar att allt är som det ska, men tyvärr kan man inte slappna av och sluta tänka ska det stanna så i framtiden. Jag började bli orolig för mina tankar och tänkte att det är bara jag som har jobbigt att återkomma till den normala livet men det är så många som har samma känslor och vågar inte känna stor glädje efter.

Magdalena är glad och aktivt hela tiden, hon kan inte sitta stilla en enda sekund. Nu klättrar hon sig på soffan, sängen och lär sig masa saker varje dag.

Danas smo bili na kontroli u Lundu. Svaki put mi je pretesko kad ulazimo na odjel 64 a istovremeno se prisjecam svih trenutaka provedenih tamo. Najteze je to sto u isto vrijeme osjecam veliku rados i veliku tugu.

Radost posto imam cvoju curicu u narucju veselu i nasmijanu, radost kad ponovo ugledam sva ta draga lica osoblja koje tamo radi, osoblja koje se borilo za Magdalenin zivot u najgorim trenutcima, osoblja koje je uvjek spremno pruziti osmijeh nade kad smo mislili da je sve tako crno i tuzno, osoblje koje ce uvjek biti u mom srcu, osoblje koje ja volim zvati nasa obitelj. Hvala vam za sve sto ste ucinili za nasu curicu i nas, bez vas nebi puno toga izdrzali.

Tuga jel mi se misli odma vrate na najteze trenutke provedene tamo, na trenutke kad je nasa curica bila tako blizu smrti i borila se za svoj zivot, tuga kad se samo sjetim svih onih koje smo tu upoznali i djelili bol s njima a kojih vise nema medu nama.

Svaki put se nadam da ce izaci iz svojih soba i da cemo ih ponovo sresti kako je to nekad bilo, ali nazalost to su samo zelje koje se nikada nece moci ostvariti. Toliko mi nedostaje mala Sara koja je obicno sjedila u kuhinji, smijala se i bacala hranu po podu, mala Blerta koja je pretezno lezala u svojoj sobi boreci se za zivot, Alfonsovi roditelji i sestre koje smo obicno sretali na hodniku i tako bili sigurni da je i on medu nama i hrabro se bori dalje.

Sad je tamo puno novih lica koje nepoznamo, puno bolesne djece koja prolaze sve one teske trenutke koje smo i sami prosli, puno tuznih i zabrinutih pogleda njihovih roditelja koji neznaju sta im nosi sutra.

Covjek nije ni svjestan koliko je oboljele djece od raka na ovom svijetu a cinimo tako malo za njih jel toga nismo niti svjesni kad je s nasom djecom sve uredu.

Magdalena je bila vesela i ponosno pokazivala svima svoju novu haljinicu, pricala im je nesto cjelo vrijeme i pokazivala rukicama.

Kasnije smo imali pregled kod doktorice i sve je bilo uredu, zatim su joj izvadili krv iz prsta ali nalaz nije bio odma gotov pa moramo nazvati da vidimo dali je sve uredu. Tako je ljepo cuti da je sve kako bi trebalo biti i da je nasa curica svakim danom sve bolje mada strah koliko ce to trajati i dali ce sve ostati tako nikad neprestaje. Cesto me zabrinjava to moje stalno razmisljanje i strah sta nam nosi sutra i puno puta sam pomislila da sam samo ja s takvim mislima i nemogu poceti zivjeti onim starim tempom kao nekad mada kroz pricu s roditeljima oboljele djece vidim da nas je puno vise s istim problemima i svi oni kazu da osjecaju strah i boje se sta nam nosi sutra.

Magdalena je vesela i u pokretu cjelo vrijeme, nema mira niti malo. Trenutno je savladala penjanje na krevete pa ju nesmijemo ispustati iz vida dok neusavrsi silazenje s istih. Svaki dan se uci sve vise i vise a osmjeh na njenom licu mi govori da je jaka i da su teski dani daleko iza nas.