Magdalenas kamp mot leukemi - Magdalenina borba protiv leukemije

Äntligen åkte vi på semester med Magdalena.

Alt blev annorlunda detta gången. Jag blev så rädd att något ska hända och vi ska inte ha semester som vi planerade, jag vågade inte packa väskor tills vi fick svar på Magdalenas prover. Jag var så nervös, stressad och ledsen när jag väntade att läkare ringer oss hem. Det var första gången att man inte kan planera sin semester, att känna oro istället för glädje. Jag tänkte hela tiden gör vi rätt eller inte, är det för tidigt att åka utomlands med Magdalena mm? Klockan halv fem på eftermiddag ringde läkare Stig och berättade att Magdalenas svar på prover är bra. Jag frågade honom flera gånger kan vi åka på semester, är det inte farligt för Magdalena? När vi pratade klar började jag skaka i hela kroppen, tårarna bara rann, jag blev så glad att äntligen få vi lite av vår normala liv som vi hade innan.

Barbara blev jätte glad när vi började packa kläder i väskor, Magdalena också. Dom två sprang efter mig hela tiden med olika saker och ville packa allt i väskor.

Jag tänkte hela tiden på dom som vi ska träffa i Österrike, och glädje som jag kände kan man inte beskriva med ord. Om två dagar är vi gudmor och gudfar till lilla Toni, äntligen ska vi träffa honom och hans föräldrar. Jag och hans mamma är vänner många år och när han kom till världen (det var november föra året) sa hon till mig "Det spelar ingen roll när ska vi dopa vår Toni, vi ska vänta tills Magdalena mår bra att ni kan komma till oss med henne och då ska vi ha dubbelt fest därför att hon ska bli frisk och glad igen". Detta ord fastnade hos mig och hon visade igen hur mycket betyder vi för varandra.

Vår resa började på torsdag 13:30 h. Det var lite jobbigt eftersom Magdalena tycker inte så mycket att sitta i bilstol. Hon var jätte glad när vi åkte båt, då fick hon promenera och leka med andra barn där.

När vi äntligen har kommit till Österrike började jag bli jätte närvors innan vi träffade alla dom där. Alla har gråtit av glädje. Det var så fint känsla att se dom efter allt vi har gåt igenom eftersom vi inte hade dom nära oss när vi kämpade tillsammans med vår Magdalena för hennes liv.

På lördag var det Tonis dop dag. Allt var så fint och han var så duktig i kyrkan. Festen som vi hade efter slutade nästa dag på morgonen.

Nästa dagar hade vi jätte roligt. Vi var på tivoli med flickor, tittade på olika djur i djur parken, fikade på olika rostoranger som har jätte god glass vilken flickor tyckte mycket om.

På fredag bestämde Robert att vi ska åka till Kroatien på Bojans och Marias bröllop och vi ville inte sa till någon i Kroatien att vi kommer. Min familj ska bli där och jag ska kunna träffa dom efter två år, nej jag tänkte att det är bara dröm.

På lördag kväll har vi kommit framför rostorangen var vad stort bröllop (500 gäster).

Jag ringde min kusin time innan vi kom dit och vi bestämde hur ska vi göra allt att det blir riktig överraskning för vår familj. Innan vi visade oss började dom spela en jätte fint sång som jag kallar för "min sång". Denna sång handlar om familj och hälsningar till dom som träffas inte så ofta samma som vi. Äntligen har vi kommit in och alla var chokat, tårarna bara rann. Det var mycket glädje att vara tillsammans igen. Barbara var så glad och sprang med barnen hela natten, Magdalena skrattade åt alla och blev också jätte glad men vågade inte gå från mammas och pappas famn. Hela natten har vi pratat, dansat och hade roligt tillsammans. Festen slutade klockan 4 på morgonen.

När vi kom till mina föräldrars hus var det dags att träffa min svägerska första gången och lilla Monika som är föd bara några dagar innan. Jag kan inte beskriva glädje som jag kände när vi träffades. Lilla Monika är så fint, men ville inte prata med oss så tidigt på morgonen. Vi vuxna pratade lite och sen var det dags att sova men inte för mig. Jag gick till min moster som bor i samma område. För oss två var det dags att dricka kaffe. Så har vi suttit till klockan sju på morgonen och pratade om alt som har hänt i sista tiden.

Sedan har jag sovit två timmar och nästa kaffe med frukost var hos min bror och svägerska. Efter frukost var det dags att gå på lunch hos dom som gifte sig igår (sona regler gäller i mitt hemland, när man lagar mat för 500 gäster).

Det var fint där men synd när jag tänkte att snart är det dags at åka tillbacka till Österrike och sedan till Sverige. Jag hatar alltid sista timmar på mina semestrar, då gråter vi igen och vet inte när bli det dags nästa gång att träffas, men så är det livet är inte lätt.

Klockan tio på kvällen åkte vi till Österrike och där var vi en dag innan vi åkte till Sverige.

Nu när vi är hemma igen tänker jag hela tiden var det bara dröm eller värklighet?

Det var min dröm att åka med Magdalena på semester och kan se henne pigg och glad med vår familj som kämpade med oss i tankarna alla dom månader som vi har bakom oss.

Om allt blir som det ska jag och flickor flyger till Österrike om två veckor och börjar med nytt semester igen.

Marias och Bojans bröllop

MIn mormor - Moja baka

Lilla Melita med sin flaska - Mala Melita s flasicom

Magi är helt slut - Umorna Magi

Lilla Monika - Mala Monika

Napokon je dosao i taj dan da mozemo na godisnji odmor s nasom Magi. Sve je potpuno drugacije ove godine. Umjesto veselja pred odlazak na put u meni je vladao strah da ce se nesto desiti i da necemo moci otici na toliko iscekivani godisnji odmor. Kako je vrijeme prolazilo a dan polaska bio sve blize neprestano sam razmisljala o svemu sto nam se desilo prosle godine i o danima kad smo stvari spakovane za godisnji odmor zamjenili stvarima za put u bolnicu. Ovaj put sam odlucila da necu nista pakovati sve dok Magdalena neobavi kontrolu krvi i nedobijemo rezultate. U srijedu su Magi i Robi otisli na kontrolu a ja sam ostala kod kuce puna straha i u iscekivanju sta ce biti kasnije. Stalno sam se pitala dali je prerano da idemo na toliki put s Magi, dali ce joj se nesta desiti a mi necemo biti tu u Svedskoj i jos puno drugih pitanja na koje nisam mogla pronaci odgovore. Oko pola 5 poslijepodne nazvao je Magdalenin doktor Stig i rekao da su nalazi uredu i da nema problema sto se tice putovanja za Magi, ja sam ga nekoliko puta pitala jel to sigurno.

Kad sam spustila slusalicu pocela sam se tresti, suze su same tekle, napokon smo docekali dan da mozemo ici negdje dalje s nasom Magi, napokon nam se vraca ono malo od zivota koji smo nekad imali, zivota u kojem mozemo planirati sta cemo raditi i gdje biti sutra.

Barbara je bila presretna kad je vidjela da ja pocimam pakovati stvari za put, Magdalena isto tako. Cijelo vrijeme su trckarale zamnom i trpale stvari u kofer jel su htjele toliko toga ponesti na nas prvi zajednicki godisnji odmor.

Sad su mi misli odlutale na sve njih koje uskoro trebamo sresti u Austriji. U subotu je krstenje malog Tonija a mi cemo mu biti kumovi. Ja i njegova mama smo kolegice jos otkako smo bile djeca pa sve do danas. Kad se Toni rodio u novembru prosle godine, Magi je bila u bolnici i njeno stanje je bilo dosta lose. Nikad necu zaboraviti moj i Marijanin telefonski razgovor tog dana. Nazvala sam ju da joj cestitam sto je postala mama i tokom razgovora ona mi je rekla da zna da sad nije pravo vrijeme da me to pita ali da bi oni volili da mi budemo kumovi njihovom Toniju, na to sam joj ja kroz suze rekla da to i mi zelimo ali da je trenutno nemoguce ista planirati o putovanju zbog Magi na sto mi je ona rekla ?Nama nije vazno dali cemo ga krstiti za mjesec dana, godinu ili vise, nama je vazno da taj dan vi budete s nama i onda cemo moci napraviti dvostruko slavlje jel ce tad Magi ponovo biti zdrava i vesela curica?. Te njene rijeci su mi se usjekle u srce i ponovo mi je pokazala koliko znacimo jedna drugoj.

Napokon je dosao i taj dan. U cetvrtak oko 12:30 krenuli smo na put. Putem je bilo sve uredu jedino nam je Magi bila malo nemirnija posto nevoli dugo sjediti u stolici i voziti se ali izdrzala je sve. Na brodu je bilo super za Magi posto je mogla hodati koliko je htjela a i igrati se s drugom djecom.

Kad smo napokon usli u Austriju nervoza prije susreta bila je sve veca. Tako je ljep osjecaj sresti drage nam ljude nakon svega sto smo prosli u zadnje vrijeme a nismo imali prilike tad biti zajedno. Kad smo stigli kod Marijaninih roditelja bilo mi je neopisivo drago i pretesko u isto vrijeme. Svi smo plakali.

Sutradan u subotu bile su Tonijeve krstitke i sve je bilo lijepo a mali Toni je bio jako dobar u crkvi kad ga je svecenik krstio. Poslije krstitki smo imali veceru i zabavljali se do ranih jutarnjih sati drugi dan. Dane poslije proveli smo obilazeci zabavni park, zoloski vrt, razne trgovine i restorane koji imaju jako dobar sladoled kojemu ni Magi nije mogla odoliti.

U petak navecer Robi je odlucio da ipak odemo i u Hrvatsku gdje su se u subotu odrzavali svatovi od mog bratica Bojana. Odlucili smo da nikome nekazemo da dolazimo tako da to bude pravo iznenadenje za sve. Nisam mogla vjerovati da cu ih nakon dvije godine ponovno sresti.

Sat vremena prije nego sto smo stigli u mjesto gdje je bila vecera poslije vjencanja poslala sam poruku sestricni da dolazimo al da nikome negovori i dogovorile smo se kako cemo sve napraviti prije nego nas vide.

Kad smo stigli pred salu gdje su se odrzavali Bojanovi i Marijini svatovi cekali smo da pocme pjesma koju je sestricna narucila od nas za mladence. To je jedna preljepa pjesma koju ja obozavam i uvjek me sjeti na moje najmilije kad ju slusam a zove se ?kad poletis mala ptico?.

Pjesma je pocela a mi smo usli u salu gdje je nastao totalni sok. Svi smo plakali od srece sto smo ponovo skupa nakon svega. Nemam rijeci kojom bi opisala kako sam se tad osjecala. U jednom trenutku kad sam ih sve ugledala pomislila sam da je to sve samo san i bojala se da cu se brzo probuditi. Napokon mogu zagrliti moga jedinog brata Darija kojemu nismo mogli doci u svatove prosle godine posto je nasa Magi mjesec dana prije zavrsila u bolnici i pocela borbu za svoj tek zapoceti zivot. Posto su moji baka i dida stariji a sad vec i bolesniji stalno sam se bojala da se mozda kad ja budem mogla doci u Hrvatsku necemo sresti a to me toliko bolilo jel sam jako vezana za njih. Kad sam ih napokon obadvoje mogla zagrliti srce mi je bilo na mjestu. Ponekad bi volila da sam manje vezana za familiju jel nebi toliko patila sto se cesto nemozemo vidjeti ali sad kad ih vidim sve pred sobom presretna sam sto nas je toliko puno i sto smo uvijek skupa pa makar to bilo i u mislima.

Barbara je isto plakala i grlila sve po redu. Za Magi je to sve bilo nesto novo pa nas je oprezno drzala na oku dok se nije kasnije malo opustila. Kasnije se svima smjesila i pricala pomalo ali samo iz naseg narucja posto se tu osjeca najsigurnije. Barbara se cjelu vece igrala s drugom djecom i plesala. Bila je presretna jel i ona voli biti u Hrvatskoj.

Oko cetiri ujutro smo dosli kuci kod mojih roditelja i brata. Sad sam napokon upoznala moju sogoricu i malu necakinju Moniku koja se rodila samo nekoliko dana prije. Preslatka je ali nije htjela pricati sa svojom tetom tako rano ujutro pa smo ju pustili da spava a mi veliki smo nastavili pricati o svemu sto se desavalo u zadnje vrijeme. Oko pola sest ujutro svi su krenuli na spavanje ali ne i ja. Za mene je bilo vrijeme da krenem na kavu kod moje tete koja zivi u istoj ulici. Napokon smo docekale dan da popijemo kavu skupa. Kasnije smo malo odspavale pa sam se ja vratila kod mojih na dorucak i nastavak price. Oko pola jedan smo svi skupa otisli na rucak kod nasih mladenaca Bojana i Marije.

Nazalost vrijeme tako brzo leti pa je dosao trenutak za pozdravljanje i suze. To mi je uvijek najteze kad se oprastamo a neznamo kad cemo se ponovo sresti. Posto nismo imali puno vremena za obilazak rodbine obisli smo samo rodbinu u Kutjevu i iskreno se nadam da se drugi nece ljutiti sto nismo i kod njih stigli.

Kad smo dosli kod mojih spakovali smo stvari, jos malo popricali i krenuli nazad za Austriju a sutradan za Svedsku.

Sad kad smo ponovo u Svedskoj presretna sam jel mi se ostvario moj san, napokon smo mogli a Magdalenom otici na godisnji odmor i sresti nasu rodbinu koja je sve vrijeme bila u mislima s nama i davala nam podrsku i nadu u bolje sutra kad nam je bilo najteze.