Magdalenas kamp mot leukemi - Magdalenina borba protiv leukemije

Julfest på sjukhuset i Växjö - Bozicno slavlje u bolnici

Idag var vi på julfest i sjukhuset. Det var jättefint att träffa alla dom som hjälpte oss när Magdalena var inlagd där och alla andra barn och föräldrar som kämpar tillsammans mot cancern. Det bästa är att man äntligen kan se dom sjuka barn och fick höra att dom mår bra, många av dom fick mycket hår som betyder mycket för oss föräldrar med cancersjuka barn. Vi åt smörgåstårta, Magdalena har ätit korv och sedan hade barn och vi vuxna roligt med clown. Det bästa kom sist och det var tomte med paketer. Barbara fick pärlor och Magdalena fick jättefin nalle och en bok.

Jag tänkte hela tiden på föra året ner vi hade julfest på sjukhuset. Magdalena blev inte så bra och vi var inlagda på sjukhuset. I denna tid viste vi inte vad blir med Magdalena och kommer hon att leva. Jag var så ledsen när hon satt i tomtens knä och tänkte att det är kanske första och sista gången.

Men idag var mitt hjärta fult av glädje när vårt Magdalena gick själv till tomte att ta sin present.

Mina tankar är också hela tiden med alla dom barn som har avlidit föra året. Lilla Sara saknar jag så mycket och kan inte sluta tänka på början av december föra året när vi träffades sist. Hon blev dåligt men på bra humor när hon träffade Barbara. När vi åkte hem från Lund var hon i korridoren med sina föräldrar, mormor och morfar och vinkade åt oss, det var sista hej då från lilla sötnos till oss. Några dagar sedan skickade vi brev till henne från Barbara som hon aldrig fick se, det kom samma dan när hon avled.

Lilla ängel Sara du lever i mina tankar varje dag och där ska du leva för alltid.

Danas smo bili na Bozicnoj proslavi u bolnici. Uvijek je tako ljepo a u istu ruku dirljivo sresti sve te drage ljude koji su nam pomagali i borili se za zivot nase Magdalene dok je bila u bolnici. Danas smo takoder sreli roditelje cija su dijeca oboljela od raka a naravno i svu tu prekrasnu i hrabru dijecicu koja se bore za svoj tek zapoceti zivot. Napokon ovaj put culi smo i lijepe vijesti kako su neki od njih koje smo upoznali na samom pocetku sada dobro. Meni je bilo neopisivo drago kad sam vidjela kako im je kosica porasla i sad su izgledom kao i sva druga dijeca mada s puno, puno problema koje im je sudbina odredila.

Prvo smo jeli slanu tortu, Magi je jela hrenovke i to s jako velikim apetitom. Malo kasnije dosao je i klown koji je zabavljao dijecu a i nas odrasle sa svojim tajnim trikovima. Najsmjesnije je bilo kad je trebao poceti sa svojim programom a magi se bas tad odlucila malo igrati s posudicama iz ormarica pa joj je par puta pomagao da spremi stvari nazad a ona bi ih ponovo vadila. Ono najbolje doslo je na kraju a to je bio djed mraz s vrecama punim poklona. Magdalena je bila presretna kad ga je vidjela, mada se drzala na odstojanju, Barbara je sjedila i cekala da djed mraz procita njeno ime na paketicu pa da ide po njega. Cure su bile presretne kad su otvorile poklone, Barbara je dobila perlice a Magi medu i knjigu.

Cijelo vrijeme moje misli su se vracale na Bozicnu proslavu koju smo imali prosle godine. Magdalena je bila lose i lezala je u bolnici. Tada nismo znali dali ce se izvuci i prezivjeti a pred njom je bila zadnja kemoterapija. Srce mi je pucalo kad sam ju dala djedu mrazu u krilo da bi ih mogla uslikati i razmisljala sam da je to njoj mozda prvi i zadnji Bozic s nama. Nemogu ni opisati koliko je bolno prisjetit se svega sto smo prosli prosle godine u ovo vrijeme.

Ali za razliku od prosle godine danas je moje srce bilo ispunjeno srecom i ponosom gledajuci kako nas mali borac hrabro koraca prema djedu mrazu da uzme svoj paketic. Usput je bila i jako zedna pa je u jednoj ruci morala drzati flasicu i piti iz iste.

Mnogo je razlicitih osjecaja u meni danas a jedno od bolnih je sjecanje na sve curice koje su umrle prosle godine i koje nisu imale tu srecu docekati jos jedan Bozic sa svojim roditeljima. Jedna od njih je i mala Sara koja mi jako nedostaje. Skoro je prosla godina dana odkako je umrla a ja se nemogu pomiriti s tim da je vise nema medu nama. Pocetkom decemra prsle godine vidjeli smo se zadnji put. Bila je dosta lose ali ipak jako vesela sto se mogla igrati s Barbarom koju je jako volila. Kad smo odlazili iz bolnice u Lundu ona je bila u hodniku sa svojim roditeljima, bakom i didom i mahala nam. Tad nisam ni slutila da je to nas posljednji pozdrav. Nekoliko dana kasnije Barbara je htjela da Sari posaljemo pismo i cestitku za Bozic koje ona nazalost nije uspjela vidjeti posto je umrla isti dan kad je nase pismo stiglo kod njih. Iako Sara vise nije medu nama ona zivi i uvjek ce zivjeti u mojim mislima?..