Magdalenas kamp mot leukemi - Magdalenina borba protiv leukemije

Imorgon "planerar" vi resa till Österrike, det blir en kort semester dit efter två år. Magdalena ska gå på kontroll idag och sedan om blodprov bli bra då ska jag börja packa väskor. Innan hon blev sjuk packade jag väskor många dagar innan vi åker men nu är det allt annorlunda. Glädje som jag kände innan när vi åker på semester är nu blandat med rädsla, oron och jag tänker så mycket på "planerad" semester föra året när min bror hade bröllop och två veckor innan vi planerade åka dit Magdalena blev sjuk och fick diagnos leukemi AML. Livet ändrades så mycket från detta dagen och jag tänkte aldrig att jag ska bli räd att åka till mitt hemland Kroatien och hälsa på min familj som vi brukade varje år. Nu är det faktiskt så, vi ska inte dit, vi ska bara åka till Österrike att bli gudmor och gudfar till en liten pojke som heter Toni.

Det är lilla Toni - Ovo je mali Toni

Jag längtar så mycket att träffa dom i Österrike efter allt vi har gåt igenom men samtidigt bli det jätte jobbigt när man vet att man är så nära till Kroatien och ska inte träffa sin familj som jag saknar mycket hela tiden. Föra året min bror har gift sig och jag var inte med honom detta dagen, nu under veckan ska dom få sitt första barn och vi kan inte träffa dom igen. Om två veckor ska min kusin Bojan gifta sig och hela familjen ska bli på ett ställe men inte vi. Jag drömmer hela tiden min brors bröllop och då är vi tillsammans som vi planerade, vi är glada och Magdalena är frisk, Barbara dansar i sin klänning som hon valde för detta dagen (den hänger i garderob och hon hade den aldrig på sig) men när jag vaknas och drömmen försvann känns det så tungt på hjärtat och tårarna bara rinner. På Bojans bröllop ska bli runt femhundra gäster och vi är rädda för Magdalenas hälsa och vågar inte gå på så stor fest med henne. Samtidigt det är jätte jobbigt att åka på många ställen när man har bara tio dagar semester.

Det gör så ont och jag gråter varje dag när jag tänker på allt detta. Jag undrar hela tiden varför är livet så orättvist och ge inte oss att leva normalt? Hur länge ska man bli räd att resa utomlands och känna sig säkert bara när sjukhus är nära oss.

Jag vet att jag inte har rätt att klaga på livet men man tröttnar så mycket på alla dom känslor som är fulla med oro, sorg och samma frågor hela tiden och dom är "Ska Magdalena må bra idag, varför åt hon doligt igen, är leukemi tillbacka och mm".

Barbara visar så stor glädje när semester närmar sig nu. Hon är så glad att vi ska åka med båt igen, att vi ska träffa hennes och Magdalenas gudmor, gudfar, deras lilla pojke Toni och alla andra som bor där. Jag bara hopas att detta år allt bli som det ska med semester och vi kan slappna av lite några dagar i alla fall.

Dom är redan packade i väskan - One su vec spremne za polazak

Jag glömde skriva om att Magdalena kan gå själv nu. Hon är så stolt och vi med.

(2007.06.08. började hon gå själv när hennes lilla väninna Jessica var på besök med sit mamma. Magdalena blev så glad att hon glömde hålla sig åt bordet på balkongen och efter några gånger hon klarade gå själv fattade hon att det är dags att bli liten tjej som kan stå på egna ben.

Sutra "planiramo" ici za Austriju, na kraci godisnji odmor nakon dvije godine pauze. Magdalena danas ide na kontrolu i ako nalazi krvi budu uredu tek tad cu moci poceti pakovati stvari za put. Prije nego se nasa Magi razbolila imala sam obicaj pakovati torbe puno prije polaska kako bi sve bilo spremno na vrijeme sto sad vise nije moguce. Osjecaji veselja i srece prije svakog godisnjeg odmora sad su izmjesani s osjecajima straha, brige i strepnje sta nam nosi sutra i toliko ovih dana razmisljam o "planiranom" godisnjem odmoru prosle godine na koji nismo otisli posto se Magi razbolila dva tjedna prije polaska na isti i dobila dijagnozu da boluje od leukemije tip AML. Tada smo stvari iz kofera koje su bile spremne za godisnji odmor zamjenili stvarima za dug boravak u bolnici i otputovali u Lund umjesto u Hrvatsku.

Od tog dana se nas zivot promjenio iz korijena i nikad nisam ni slutila da cu se jednog dana bojati otici na godisnji u Hrvatsku gdje su mi roditelji, brat, sva obitelj i prijatelji.

Ovaj put je nazalost tako idemo samo do Austrije posto cemo biti krsteni kumovi malom Toniju i mozemo ostati samo deset dana.

Nemogu ni opisati koliko jedva cekam da ih sretnemo nakon svega sto smo prosli zadnjih mjeseci mada znam da ce mi biti pretesko sto cu biti tako blizu svojih a oped tako daleko.

U zadnje vrijeme cesto mislim na vjencanje mog brata i na sve sta nam je sudbina tad priredila pa nisam mogla bit uz njega taj dan i radovati se skupa s njim. Vjencao se a nismo bili skupa, za sutra je zakazan porod njegovog prvog djeteta a ja ih necu moci vidjeti i proslaviti s njima taj veseli dogadaj. Cesto sanjam bratovo vjencanje i u snovima sam i ja uz njega, svi smo sretni i veseli, Magi je zdrava a Barbara plese u svojoj svijetlozelenoj haljinici koju smo kupili za tu prigodu (a koju kasnije nikad nije ni imala na sebi) a kad se probudim i taj san nestane ostane mi samo teski kamen boli u srcu koji nikad nece prestati boljeti jel tad me sve sjeti na dan kad je moja mala curica pocela borbu za svoj zivot.

Za dva tjedna se zeni moj bratic Bojan na cijem vjencanju nazalost zbog ove situacije u kojoj se nalazimo nemozemo biti posto ce imati oko petsto gostiju a mi se bojimo Magdalenu izlagati velikim skupinama ljudi posto je jos uvijek osjetljiva na infekcije. Ujedno je jako naporno obici vise mjesta i gradova kad imamo samo deset dana godisnjeg.

Toliko me to sve rastuzuje i pitam se zasto nemozemo zivjeti normalno i bez straha putovati negdje a ne da nam je samo bitno da je bolnica u blizini.

Znam da nemam pravo zaliti se na sudbinu ali toliko sam umorna od osjecaja straha i strepnje sta nam nosi sutra kao i raznih pitanja koja mi nedaju mira a ta su ?dali ce Magi biti dobro danas, zasto je slabo jela i jos bezbroj drugih na koje nemam odgovore a ponavljaju se iz dana u dan.

Barbara je presretna sto se dan polaska priblizava, sto cemo se ponovo voziti s brodom, sresti kumove, malog Tonija i sve ostale u Austriji. Iskreno se nadam da cemo ove godine otputovati i sresti sve te drage ljude a nadam se i opustiti pa makar na kratko.

Zaboravila sam pisati da je magi prohodala pa je sad sva ponosna a i mi skupa s njom.

(2007-06-08 dosla nam je u goste mala Jessica s mamom pa je Magi bila toliko vesela da se na trenutak zaboravila pridrzavati za stol na balkonu sto obicno radi dok hoda. Kad je shvatila da hoda bez icije pomoci odlucila je da je vrijeme da postane mala curica koja cvrsto stoji na svojim nogicama i nastavila ponosno koracati dalje..