2007-04-16
Nu när Magdalena mår bra och vi fick tillbacka den "normalt" vardag tänker jag så många gånger att någon ska vakna mig och sa att allt var bara dröm. Det är så svårt att vänja sig att allt är bra och slappna av. Varje dag tittar jag på henne och tänker på allt som hon har gåt igenom, hon är så glad och aktivt hela tiden. Nu börjar hon stiga upp själv och vill gå. Hon och Barbara har så roligt tillsammans.
För några dagar sedan Magdalena har smakat blomjord och vi var tvungna att placera blommor på andra ställe. Nu är hon väldigt intresserad av skor som finns i hallen.
Tänderna stör henne hela tiden, det är några som är på gång att koma ut snart.
Barbara tappade sin andra mjölktand idag (07.04.17.) Nu är hon jätte glad att hon kan visa det till kompisar på dagis.
Nu när allt har lugnat sig och vi är tillsammans hemma känner vi oss så trötta och ibland tänker jag att jag inte orkar mer. Kroppen vill villa och tiden finns inte. Magdalena är så aktivt och man måste springa efter henne hela dan. Vi har tur att Barbara kan gå på dagis att vi sliper tänka på det har hon bra hemma under veckan när man inte kan hinna med allt som väntar att bli fixat. Hon är glad igen och vi sliper se henne bekymrad som hon var sista månader när vi var mest på sjukhuset.
Livet är så konstigt ibland. När vi var inlagda på sjukhuset och viste inte ska Magdalena överleva drömde jag bara om dagen när vi ska bli hemma igen och ville så gärna leva normalt liv som vi hade innan men nu när vi är på rätt väg känner jag mig så tröt och stressad hela tiden och oftast bli jag arg på sig själv när jag inte kan klara alt som väntar.
Jag bara hoppas att i framtiden vi få leva lite lugnare och kan njuta med våra flickor varje dag istället att känna oss trötta som vi är nu......
Magdalena je vesela i svaki dan nesta novo s njom. Trenutno se uci sama stajati ali se obavezno mora drzati za nesto. Stalno je u pokretu i sve istrazuje po stanu. Prije nekoliko dana probala je kakav okus ima zemlja iz cvijetnjaka pa smo ga morali skloniti na sigurno do daljnjeg. Neznam gdje cemo staviti svu obucu koju u zadnjih par dana uporno pregledava i razbaciva po hodniku, a mene pri tome uhvati strah ba nebi iste stavljala u usta i zarazila se s kojekakvim bakterijama.
Zubici nam i dalje prave probleme pa nemoze jesti normalno. Barbari je danas ispao i drugi zubic (07.04.17) pa je sva sretna i veseli se tome posto se sad moze hvaliti u vrticu onima koji su prije nje ostali bez zubica.
Pokusavamo zivjeti normalnim zivotom i ostaviti iza sebe sve ruzne trenutke koje smo skupa prozivjeli ali nam to neide uvjek od ruke. Sad kad se situacija malo smirila i kad sve ide nekim svojim tokom pokazuju se problemi s zdravljem kod nas velikih. Umor koji se mjesecima skupljao a nije bilo moguce odmoriti i opustiti se posto je sve drugo bilo prece i vaznije sad polagano preuzima cjelo tjelo i umorniji smo nego ikad. Ima dana da pomislim da vise nemogu i da neznam sta me vise boli a obaveze se samo nizu jedna za drugom. Magi se obavezno budi izmedu 7 i 8 ujutro i cjelo vrijeme je u pokretu i trazi nasu paznju. Barbara ide u vrtic pa nam je to veliko olaksanje jel nemoramo misliti dali je zapostavljena zbog svih obaveza i umora preko tjedna. Onda dode vikend kad smo svi kod kuce i trebali bi ga provesti sto vise sa svojim curicama u igri, prici, setnji itd. a mi jednostavno nemamo snage ni strpljenja za sve to. Toliko puta se pitam koliko ce ovo jos trajati, ponekad mi je gore od svega to stalno razmisljanje kako ce biti sutra, koliko dugo ce ova strepnja biti svuda oko nas, pogotovo sad kad mozemo malo vise planirati sta cemo raditi sutra.
Toliko me strah toga da bi se sve moglo ponovo promjeniti a kako to izdrzati kad smo sad na kraju snaga i na svaku sitnicu eksplodiramo kao da se nesta veliko dogodilo.
Zivot je toliko cudan i nepredvidljiv a to svakim danom sve vise primjecujem. Neke stvari koje su prije bile jednostavne i normalne sad mi djeluju tako komplicirane i nemoguce za obaviti pa puno puta budem ljuta na sudbinu i sve sto se dogodilo i pitam se zasto bas mi ali naravno na to nepronalazim odgovore i iskreno se nadam da ce u buducnosti biti sve bolje i lakse te da cemo moci nastaviti zivjeti "normalnim" zivotom kao nekad.....